Miss Penn Bull (fortsättning).

Ibland får jag frågan hur skotten är "att göra något med". Frågeställningens underlinje är "duger den till något annat än sällskap och utställning?" Underförstått lydnad, agility, viltspår, vilket liksom anses anses lite förmer...










Frågan är inte ny; en god vän till mig hade en vacker och trevlig västgötaspetstik. Tiken skulle paras med en utvald hane. Hanhundsägare frågade efter meriter. Tikägaren: Ja, hon är champion... Hundägaren: Ja, men GÖR du inget med henne?










Alltså, jag har inget emot s k fältmeriter, har i yngre dar tävlat lydnad och bruks med liv och lust, är tom DM-mästare samt har ett DM-silver i sök...Vad jag inte gillar är när nyttighetsproven blir liksom ett egenintresse i sig.










Men MÅLET för verksamheten, vad är det? Rimligtvis måste det väl vara hundar av respektive ras som är så standardenliga som möjligt samt friska?










Att man ägnar sig åt olika aktiviter med sin hund, är som jag ser det, inte målet med engagemanget i rasen, utan just aktiviteter, vilka kan vara nöjsamma nog. Jag tror det är olyckligt om man börjar AVLA på lydnadsegenskaper inom raser som inte har dessa som ursprungliga. Jag hade en gång en liten pekingese som tyckte det vara roligt med flertalet moment i de lägre lydnadsklasserna. Men tävla med henne? Nej... Hon trodde dessa verksamheter var roliga lekar som matte uppfunnit enbart för att behaga henne. Så någon ovillkorlig lydnad kan det inte bli tal om i just en sådan ras. Jag tror att det förhåller sig ungefär likadant med skotten. Den har ju, precis som pekingesen (och västgötaspetsen!) ett helt annat ursprungsändamål. Skotten skulle (och skall) vara självständig och modig, det är inte egenskaper som stämmer på lydnadshunden.










Så här skriver Miss Betty Penn Bull ang Obedience i sin berömda bok om skotsk terrier: fortsättning på stycket ovan.... "On various occasions Scotties have competed successfully on obedience tests, but basically the breed are not ideal material for this field.




They are not servile in temperament and the repetitive excercises appear pointless and boring, and although when drilled into executing them they may perform them adequately, the enthusiasm which produces a top performer is generally lacking.




The Scottie likes to be the friend and equal of his human companion. He considers projects undertaken together should be entered into sensibly and with a purpose, and robot manoeuvres which achieve nothing in themselves do not appeal. So those who are interested in this area would probably do better to look elsewhere, while the Scottie will continue to offer his unique qualities in general behaviour and natural good manners."