Delar av skotteboggens familj är in England's green and pleasant land - i vart fall vid Hyde Park, London. Skotten Viggo är dock här hos oss tillsammans med sin kompis Uno. Viggos matte Ingrid rapporterar om massor av skottar och skotteprylar! Ser fram emot vad detta kan innebära!

... senaste certvinnaren i Sverige - Mårax Margo. Ägare och uppfödare Elisabeth Spång visade sin fina vetefärgade skottepojke till certifikat i Högbo för specialisten Siv Jernhake.
Grattis Margo och Elisabeth!

En stämningsbild från skotteringen i Vallentuna - Elisabeth Spång med snart 50 år i rasen visar sin fine Mårax Mortimer som hittills har 2 cert & BIR. Här kan man tala om framsteg och koncentration!Foto: Ronja Norström

President Roosevelds älskade Fala

När vi - eller rättare sagt Ingrid - skulle bli med skotte hördes, mitt bland alla välgångsönskningar, en del pessimistiska förstå-sig-påare som uttryckte sina farhågor ungefär så här:

- Ja skottar är ju trevliga, men... ni kommer aldrig att "komma någonstans"... för svår ras, höga krav på presentation... etc.

Med detta menas att i skottevärlden har novisen intet att hämta...

Jaha. Vi hade väl ganska modesta förväntningar - ja jag säger "vi" trots att det är Ingrids hund - men Viggo har från första stund varit ett gemensamt projekt och den glädje och förnöjelse en liten skotsk terrier fört med sig har varit lika stor som delad.

Ingrid tog väl hand om sin lille vän, "vi" gjorde från första stund till punkt och pricka som uppfödaren sa. Och så tomtade vi runt på diverse valputställningar, och det gick ju bra...

Så blev det då dags för officiell utställning var uppfödaren på plats och erbjöd sig att ta in adepten i ringen, vilket naturligtvis var toppen! Och resultatet blev också därefter...

En domarbekant gled förbi och Ingrid viftade glatt med certrosetten.

"Grattis! Vad kul! Men vem visade honom? Jaha, ja just det... med minspel som antydde "försök själva så får ni se..."

Nästa gång var vi ensamma - två glada amatörer som garanterat aldrig varit inne i en terrierring. Vi kammade och övade och var rätt nervösa. Jag gjorde som jag brukar med de andra hundarna som familjen har och har haft. Viggo tuffade runt och när det hela var klart så stod vi där med BIR-kokarden och Ingrid grät en skvätt.

Gissningsvis var det väl hunden som var skaplig och vi kunde inte sabba alltför mycket...

Svårt?

Det "at være sig selv nok" verkar höra ihop med skottekaraktären, som nedan mångordigt och vackert redovisats av en rad kända skotteälskare.

Gäller den egenskapen även skotteägare?

Man blir lite undrande inför den kompakta tystnad... Är det ingen som har några synpunkter, tankar, förslag eller invändningar? Den lilla skottebloggen tillhör förvisso inte de största men har ändå dagligen 20-40 besökare och 350-450 unika läsare varje månad. Är det ingen som tycker något?

Eller är allt bra? Hälsan tiger still, eller... Om nu allt är prima liv och folk gillar bloggen vore det kul att få veta det. Om inte annat så för att få kläm på om man är på rätt spår...

Annat är det på colliebloggen - där är det liv i luckan och minsta inlägg genererar mängder med kommentarer.

Blogginnehavaren driver förvisso skottebloggen uteslutande för att roa sig själv och för att skotskt terrier och allt relaterat är oändligt intressant, men - varför är det så tyst runt skotten? Det skulle jag gärna vilja veta!

Ch Raglan Rory - Årets Skotte Årets terrier 1999 & 2000 Årets Hund alla raserDen sanna skotska terrierns adelsmärke är karaktären! Den har andra beskrivit så mycket bättre, t.ex.:
"The standard has a perfect description:
The Scottish Terrier should be alert and spirited but also stable and steady-going. He is a determined and thoughtful dog whose "heads up, tails up" attitude in the ring should convey both fire and control.
The Scottish Terrier, while loving and gentle with people, can be aggressive with other dogs. He should exude ruggedness and power, living up to his nickname, the "Diehard."
Here are some other things said about Scottish Terrier character by
breed experts:
Hard as a diamond-tipped drill, thoroughly game to the utter extremity, bright as polished brass, true and lovable, Scottie with his odd little ways, is just the ideal dog.
Williams Haynes, The Scottish Terrier, 1915"---
"As a guard it is impossible to better him. He gives his warning, and if it passes unheeded, he shows very definitely that he is there and in charge. He is self-centred, deep-natured with a soul both for laughter and tragedy. . . . There is nothing frothy or shallow in the nature of a Scottie. He never forgets--his heart may break with grief, but he will not yowl about it. He is absolutely honourable, incapable of a mean or petty action, large hearted and loving, with the soul and mind of an honest gentleman.
Dorothy Gabriel, The Scottish Terrier, 1934"
---
"A gentleman! That is perhaps the whole story. The Scottie is a gentleman. He is reserved, dignified, honorable, patient, tolerant and courageous. He doesn't annoy you or force himself upon you. He meets life as he finds it, with an instinctive philosophy, a stoical intrepidity and a mellow understanding. He is calm and firm, and he minds his own business--and minds it well. He is a Spartan and can suffer pain without whimpering. . . . He will attack a lion or a tiger if his rights are invaded, and though he may die in the struggle he never shows the white feather or runs away. He is the most admirable of all sports--forthright, brave and uncomplaining. . . . He is one of the few dogs with whom human beings can actually argue.
Scotties have their own ideas about things--they work out their problems and arrive at very definite conclusions--and they will go to the mat with you on any issue. If you are right they will, in the end, give in; but if you are wrong from their canine point of view (which, incidentally, is a highly sensible one), they can be as stubborn as only a Scotchman can be. . . . One of the most delightful qualities of a Scottie is his aloofness. He has a sense of bashfulness, and despite his vigorous nature, he is highly sensitive.
Like all well-bred people he hates to be stared at. If you look straight at him in a critical way he will turn his head and attempt to act indifferently. . . . It is these qualities--gentleness and gameness, intelligence and modesty, courage and reserve--that have endeared him to every one that knows him, and have brought about his great popularity.
S. S. Van Dine, Introduction to the Third Edition of The Book of the Scottish Terrier by Fayette C. Ewing".
---
"This character ought to be stamped on his appearance. His face should express human understanding, the eyes should twinkle from under heavy eyebrows, with a keen, alert, inquiring look, yet contain-ing in their depths something of the continual presence and depth of human tragedy.
He is a Celt, and in all Celts there is an underlying sense of sorrow. But this tragic outlook on life is not the predominating characteristic. Its existence is almost concealed, but that it does exist gives to those who know him a feeling of security in that, what-ever may befall, he will attune himself to the changes and chances of his human companion. In ordinary life he is self-contained, at times, perhaps, a little self-centred, and he has this much of the canniness, supposed to be Scotch, that however much he grieves when he sees boxes and bags in his master's bedroom, knowing this means absence from home, yet when departure has taken place he will stroll un-affectedly into the kitchen or to the stable and domineer in his own particular fashion over the domestic or outdoor servants, and enjoy the change from ordinary conditions. To the lover of Scottish Terrier character, the tales of dogs grieving for an absent master or mistress fall on unsympathetic ears, and temptation arises to inquire why a dog is kept which cannot enjoy the pleasures available to it, but must pine for what it cannot get, and in thus pining cause discomfort to a tender-hearted owner. A dog loves nonetheless because it can put up with other people in the absence of those it loves best.
William McCandlish, The Scottish Terrier"--
"With all his many merits, the Scottie has other traits which can be provoking. Chief of these is his stubbornness; he will hurry only slowly and the more the owner tries to hustle him the less cooperative he may become--he has four-wheel brakes and is quite prepared to use them. Anger will not help for he will collapse completely, shocked and hurt. Instant obedience and slavish subservience are not in his
nature and are a betrayal of his inheritance. He is a king, a laird, a chief and will meet you as a friend and equal, but not as a servant or a menial.
Betty Penn-Bull, The Kennelgarth Book of the Scottish Terrier, 1983"
--

Men inget går upp mot the real thing!

Det är precis ett år sedan presentationsbilden till höger, samma härliga approach.
Ingrids skotte Viggo - Raglan Reform Club är nu 16 månader och har utvecklat den sanna skotska terrierns hela förödande charm och personlighet. På dagens bild nyss hemkommen från promenaden hemma i Norrtälje. Viggo var inte speciellt friserad for the occasion eller uppställd - hans namn ropades och han vände på huvudet:

- Ville ni något kul med mig?

Ingrids systerson Felix riktade mobilen och tryckte av.

Se här ett bedårande vintage scottie apron!